hem

Ikväll fick jag en kram av min pappa, en kram som jag inte fått på lite över 3 veckor.

När pappa var i USA saknade jag honom som in i helvete, och även om vår relation kan vara fylld av massa gupp så tror jag att han känner mig väldigt väl; just för att vi är så lika.

Vi blir sura om vi inte har rätt,

kan vara otroliga besserwissers,

vi gillar att vara sysselsatta och

är samtidigt väldigt beskyddande över vad som är vårt eget.

Medans pappa var i USA som smsade jag med honom regelbundet och det kändes verkligen som att när han kom hem skulle allt vara perfekt mellan oss. Och så kom han hem i tisdags. Hemkörd av storasyrran från Arlanda, storasyrran jag älskar och ser upp till så otroligt mycket men ändå känner en sådan avundsjuka mot... för hon har en så himla bra relation med vår pappa. Men jag släppte ut hunden i hopp om att det skulle leda uppmärksamhet mot mig som stod i ytterdörren inlindad i täcket med 39 graders feber- men det gjorde det inte.

10 minuter senare gick pappa förbi mig, in genom dörren och ställde ner väskorna medans jag gjorde mitt bästa för att svälja besvikelsen av den icke existerande kramen och fråga om resan. Jag vet inte om pappa väljer att inte se eller om han verkligen inte ser hur mycket jag behöver honom.

Hur mycket jag behöver veta att han verkligen bryr sig,

hur mycket jag behöver höra lite inlevelse i kommentarerna han säger till mig eller i frågorna han ställer,

eller hur mycket jag behöver dom där kramarna.

För även om vår relation kan vara jävligt jobbig ibland och även fast jag verkligen irriterar mig på vissa av hans teorier osv (och vise versa) så är han en av de människorna jag ser mest upp till och som jag behöver få mest bekräftelse ifrån- för att jag älskar honom.

Jag vet inte alls varför jag skriver detta här, kommer säkert radera det imorgon, men jag behövde ventilera lite… Jag älskar dig pappa.  

Kommentera inlägget här: