Framtiden och USA

Om tio år så kommer jag vara 27.
Jag är nog känd bland mina vänner som den som planerar allt, skriver listor och förväntar sig väldigt mycket både från sina vänner och familj- men mest från sig själv- så det är väll kanske ingen som blir förvånad när jag säger att jag hur jag vill ha det. 
    Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte vill ha gott om pengar; jag vill kunna resa, ha ett landställe och ett vackert hus.
Men jag vill vara betydelsefull; jag vill inte ha tjänat det jag har- jag vill ha förtjänat det.
Jag vill hålla hårt i mina värderingar och ha lojala vänner i min omkrets; inte bli rånad på energi och kärlek av människor som utnyttjar den.
Jag vill att när folk talar om mig ska orden de använder vara pålitlig, rättvis, lojal och stark.  
 
Jag vet inte vart jag har hamnat om tio år, men jag vet och hoppas att när jag ser tillbaka på dagen jag skrev det här så ska jag veta att jag gjort alla de saker jag velat göra, och att jag har gjort den för mina egna och mina vänners bästa intressen. Jag vill inte ångra någonting. 
 
Som många säkert vet så åker jag till USA i slutet utav sommaren; vilket alltid har varit en dröm för mig, en dröm som varje dag blir mer och mer verklig- så verklig att den känns lite skrämmande. 
    När vi satt på informations mötet hos EF så fick vi skriva ett personligt brev som senare ska ges till den värd familj som tar emot oss. I det brevet skrev jag att jag vill komma hem därifrån med minnen, kärlek, kunskap, mindre fördomar och en massa nya vänner. När man skriver ett sånt brev så tänker man bara på hur man vill ha den då, och väldigt lite på hur man har det nu, jag kom heller inte på särskillt mycket att skriva om hur jag har det nu för det känns så alldagligt- och kanske är de det men sanningen är att jag har det jävligt bra. 
 
Jag har tusen minnen utav både kärlek, skratt och vänskap. Jag har nog ganska mycket vetenskap med mig i bagaget redan innan jag åker, kunskap som mina vänner, minnen och familj varit med att forma. Och jag tror att de flesta som känner mig skulle säga att jag har väldigt lite fördomar, i alla fall så tycker jag inte att jag dömer folk lätt. Och så kommer vi till det alldagliga... jag tycker nog egenligen inte att jag är alldaglig. Jag kanske inte är den som festar mest: men i så fall gör det mig väll nu till speciell. Jag har mina värderingar- och dom håller jag fast vid- vilket också borde göra mig speciell. Jag har saker jag brinner för, mål som jag lägger ner min själ i, och vänner jag skulle dö för. Och jag ångrar inget. 
 

Jag hoppas att denna blogg finns kvar om 10 år så jag kan se att jag fortfarande är samma person som jag är idag- fast en person som uppnåt de mål hon har och uppräthållit den vänskapen hon skulle dö för. 
 
Vart ser du dig själv om 10 år?
 

Liknande inlägg

Kommentera inlägget här: